Många försökte sig på 1800-talet
starta tändsticksfabriker i Sverige. Det blev lite av ”starta eget”.
Manuell eller lågmekaniserad tillverkning krävde inte stora
investeringar för att komma igång. En del arbete kunde utföras i
arbetarnas hem. Barn användes också i stor utsträckning. Fram till
1879 startades 120 fabriker. Till en början var utvecklingen livligast
i Stockholm där ett tjugotal fabriker startade under 1840-talet.
Endast två av dem blev mer än två år gamla. Att skriva om
tändsticksfabrikerna i Stockholm är inte lätt med så många fabriker
med olika ägare och som flyttat ut och in i varandras lokaler. Vad gör
man då! Man väljer ut en fabrik (Nordenmalm & Co) 1844-1874 som får
representera alla och så får vi följa med flyttkarusellen I Stockholm.
Min hobby
Min hobby är att forska om gamla
svenska tändsticksfabriker och ta reda på så mycket som möjligt om
förhållandena och utveckling och sedan skriva artiklar till min
hemsida. Det som är tjusningen och drivkraften är själva sökandet i
litteraturen, arkiv och föreningar men också lokala kontakter som
gärna hjälper till att ta fram uppgifter. Så mycket lättare det blivit
sen internet kommit till, men också att besöka platsen där fabriken en
gång legat. Ofta är allt rivet och nya hus finns där. Men känslan är
stor att vara på plats och låta fantasin rinna iväg till den fabrik
som en gång varit.
Besök i Nygränd 8
Det var en sådan känsla som ledde
mig till Nygränd 8 i Gamla Stan där jag läst att en tändsticksfabrik
legat. Jag åkte dit och fotograferade i gränden där jag antog att
nummer 8 legat. Där får min berättelse om en Stockholmsfabrik ta sin
början. En sjökapten går i land och startar en tändsticksfabrik. Före
detta sjökaptenen Johan Adolf Ahlbom född 1799 erhöll i februari 1841
Kommerskollegiets tillstånd att ”bereda” och saluföra olika slags
lack. Men redan ett år tidigare annonserade han om ”alla sorters
elddon” som han sålde dels vid sin fabrik Nygränd 8 men också i sin
bostad Köpmangatan 1. Under 1841 ingick han också kompanjonskap med
Svante Renberg som redan fanns i hans fabrik där han hyrde ett par
rum.
|
Nygränd 8 Fabrikens etikett
lär ha haft följande text ”Lucifertändstickor tillverkade vid
kemiska fabriken i huset nr 8 Nygränd. Foto: Thore Gustavsson
|
|
Snygg i sin enkelhet |
I mars 1842 överlät Ahlbom och
Renberg hälften av fabriken till bokbindaren Wirsell mot att han
övertog fabrikens skulder och fordringar jämte hyreskontrakt. Wirsell
köpte sen hela huset. Sommaren 1842 separerade Ahlborg och Renborg och
i september flyttade Ahlbom sin fabrik till Skottgränd 2 och 4 och
ägnar sig nu uteslutande åt tändstickstillverkning där han nu också
har fått officiellt tillstånd. Tändstickorna såldes i Sandö Glasbruks
affär på Skeppsbron. Klagomål över eldfaran gjorde att Ahlbom 1843
flyttade sin fabrik till Holländargatan 32. Det här blir också som ni
märker en odyssé i dåtidens Stockholm som blir intressant att följa. I
sin tjänst har då Ahlbom verkmästare L.E. Nordenmalm. Här möter vi
namnet Nordenmalm för första gången. Arbetande på fabriken fanns en
vuxen arbetare och 13 arbetsflickor. Vid Ahlboms död 1844 övertogs
rörelsen av Nordenmalm. Redan i mars får han Kommerskollegiets
tillstånd att tillverka ”kemiska eldon” och i juli fick han burskap
(Borgarrätt) som tändsticksfabrikant. Fabriken har nu namnet
L.E.Nordenmalm & Co.
|
Nordenmalm annonserar
i Aftonbladet under åren 1844, 1845 |
Nordenmalmfabriken växer
År 1845 fanns 9 arbetare i tjänst
med en tillverkning på 5000 rdr bco som 1853 stigit till 39 arbetare
och respektive 8000 rdr bco. 1845 flyttar han sin fabrik till Stora
Bondegatan 39 till den sk Tottierska malmgården. Nordenmalm var också
en uppfinnare och fick flera patent på tändsticksmaskiner som kunde
underlätta tillverkningen.
Nordenmalm dör men fabriken lever
vidare
Nordenmalm som är sjuklig flyttar
hem till Nora där han 1855 avlider endast 45 år gammal. Grosshandlare
Carl Daevel tar över fabriken och behåller namnet som nu är inarbetat.
1854 finns 6 manliga och 33 kvinnliga arbetare vid fabriken och
dessutom 9 minderåriga. Tillverkningsvärdet uppgick till 4 000 rdr bco.
Ny flytt och hjälp av dalkullor
Hösten 1856 är det dags att igen
flytta fabriken till Barnängsgatan 7 till en fastighet som tillhörde
fabrikören Nils Petter Lindeström, vilken där hade en tändsticksfabrik
C.A. Edman & Co. Med detta kunde Lindeström lägga ner sin egen fabrik
och blev istället föreståndare för Nordenmalmska tändsticksfabriken
som då hade sammanlagt 21 manliga och kvinnliga arbetare samt
tillfällig hjälp av dalkullor.
Lindeström tar över
Lindeström övertog Nordenmalm & Co
år 1858 där han sysselsatte 5 manliga och 24 kvinnliga arbetare och en
bokhållare för att sköta kontorsarbetet. Tillverkningsvärdet uppgick
till 6000 rdr bco vilket från 1859 och några år framåt steg till 9000.
Efter Lindeströms död 1864 nödgades sterbhuset begära sig i konkurs.
Daevel som hade en fordran hos Lindeström blev nu tvungen att åter ta
hand om fabriken men flyttade fabriken till Wollmar Yxkullgatan 22 där
han hyrde in sig i Stockholms Tändsticksfabriks lokaler.
Överlåter fabriken på bokhållaren
1866 överlät Daevel
tändsticksfabriken på den anställde bokhållaren Samuel Viktor Bohlin.
Efter ett par förödande eldsvådor 1867 inköpte Bohlin egendomen
Pilgatan nuvarande Folkungagatan 20 B – Kocksgatan 15 A vilken
fastighet han byggde om och inredde till tändsticksfabrik. Enligt
årets fabriksberättelse förfogade man över en hack- och -fanermaskin
sysselsatte 2 manliga och17 kvinnliga arbetare och kom upp i ett
tillverkningsvärde av 14000 rdr. År 1869 reste Bohlin till utlandet
och lät Daevel sköta fabriken. Man sysselsatte då endast 1 manlig och
9 kvinnliga arbetare. Under åren 1870-71 hade Nordenmalm & Co repat
sig ganska bra nu med 25 anställda.
Nya ägare igen
Efter en tid såldes fabriken till
grosshandlare Claes Werner Rydström. Tändsticksfabrikören Frans Otto
Åberg hade 1870 flyttat från Kalmar till Stockholm och köper 1872
egendomen vid Pilgatan med tändsticksfabriken men överlät den året
därpå till sin yrkesbroder Johan Fredrik Ögren. I och med övertagandet
av Nordenmalm & Co har han dragit på sig stora skulder. Han hade
anskaffat en ångmaskin för att driva maskinerna och därigenom ökat
kapaciteten och tillverkningsvärdet från 14 000 rdr till 39 000 rdr
1873. Snart kom han underfund om att han inte skulle klara sina
åtaganden och rymde landet.
Nordenmalms saga är all
1874 begärde fordringsägarna Ögren
och fabriken i konkurs. Vid konkursen upprättades En förteckning över
tändsticksfabrikens inventarier: 2.446.500 buntar tändstickor 34.000
stora etiketter ”Stockholms Slott” 31.000 klippta gula d:o 307.000
oklippta gula d:o
|
Den
vackra kardusetiketten ”Stockholms Slott” som fanns kvar i
mängder efter konkursen men som idag knappast finns några kvar
av. |
1 redningsmaskin
1 svarvmaskin
1 hackmaskin
1 ångmaskin
1 gnuggmaskin
3 svavelugnar av järn med rör och
murning samt kupor
6 dopptallrikar av koppar
Det stora lagret osålda tändstickor
tyder på svårigheter med försäljningen trots försäljning över hela
landet. Troligt är att ledningen efter Nordenmalms avgång inte har
haft samma intresse för fabriken. Det ständiga bytet i ledningen jämte
brist på kapital och det ständiga flyttandet var faktorer som hämmade
företagets utveckling och som till sist gick omkull.
Källa: Stockholms stadsarkiv
Stockholms tändsticksfabriker av
John Swensk
Samlarnytt 1958, G. Rosell
© Thore Gustavsson, Åkersberga