Lidköpings Tändsticksfabriker

I över 100 år var Lidköping en tändsticksstad. Från en försiktig början på 1850-talet utvecklades den till att omkring 1930 vara stadens största industri med  mellan 400-500 anställda.

1856 påbörjade kapten F Westfeldt på landeriet Vänersvik en blygsam tillverkning av fosfortändstickor med hjälp av några arbetare från Jönköping. Fabriken hette Wenersviks Tändsticksfabrik och sysselsatte 1856 ca 50 personer. Stadsvaktmästaren Per Lundblad övertog sedan rörelsen och flyttade den till den s k Sundbäckslyckan och därefter till Limtorget. Vidare till ”Nordals Hus” vid Katthavet. Ytterligare två gånger flyttades tillverkningen inom Gamla staden innan den upphörde troligen 1866.

Fabrikör Otto Delphin startade 1865 en tändsticksfabrik i kvarteret Gambrinus i det så kallade ”Prippska” huset. Under året 1866 arbetade 9 vuxna och 45 barn vid fabriken. Fabriken brann sen ner 1867. Året efter var Delphin igång igen i nya lokaler där Västra tändsticksfabriken kom att ligga. 1869 fick han två nya kompanjoner. Firman ombildades 1870 till bolag med namnet Lidköpings Tändsticksfabrik. Antalet arbetare detta år var 64.

1874 ombildades företaget till Lidköpings tändsticksfabriks- och Ångsågsaktiebolag. 1875 var antalet arbetare 141 och 1890 var de 355 för att år 1900 vara 310 anställda. 1905 köpte Jönköping-Vulcan fabriken och lade ner verksamheten. 300 arbetare blev arbetslösa. Det var ett hårt slag för arbetare och samhälle. En av stadens industrimän direktör Linus Westberg tog nu initiativet till startande av en ny tändsticksfabrik och hans motiv var bland annat att skapa arbetstillfällen åt stadens många arbetslösa. Redan i september 1905 var man igång i nya lokaler i Gamla staden vid Kinne- och Siriusgatan.

Fabriken fick namnet AB Tändsticksfabriken Sirius och blev den fjärde tändsticksfabriken i Lidköping. Chef blev förstås Linus Westberg. 1906 hade man 240 anställda och 1910 hela 425 anställda fördelat på 223 män och 202 kvinnor. 1917 kom ytterligare en fabrik till stånd, den så kallade ”Norra” fabriken, och under Kreugers storhetstid var det full produktion i båda fabrikerna.

1940 fick fabriken i uppdrag att tillverka ammunition åt svenska försvaret. Tillverkningen pågick till 1945 då ”Norras” verksamhet för alltid upphörde. Ett ökat samgående mellan företagen utanför Jönköping-Vulcan ledde 1913 till uppkomsten av Förenade Svenska Tändsticksfabriker där Sirius ingick under ledning av Ivar Kreuger. Sirius uppgick i STAB 1917 och följde STAB:s utveckling tills den lades ner 1963. En hundraårig epok var till ända.

Etiketter vid Lidköpingsfabrikerna var många. Tejders katalog upptar 578 etiketter från fabrikerna före Sirius och Sirius upptar 593 etiketter.

Fackföreningen

Tändsticksfabriksarbetarnas fackförening bildades först 1913 hela 21 år efter typograferna i samma stad. Många föredrog att stå utanför fackföreningen. Tidigare hade ett handskrivet avtal upprättats med Grov- och Fabriks där det bland annat stipulerades ”Rätten för såväl organiserade som icke organiserade arbetare som under alla förhållande fritt och okränkt deltaga i arbete skall liksom föreningsrätten hållas i ömsesidig helgd” MBL fanns inom Sirius redan omkring 1910. I protokoll berättas om sammanträden med fabriksledningen varje vecka.

Krisår 1914-1918

Många arbetare inkallades samtidigt som arbetet i fabriken minskades. Fackföreningen fick allt större betydelse då mängder av problem uppstod och skulle lösas. Ved av så kallad ”plutt” och kärnor fick man köpa för 3 kronor per lass hos fabriksledningen. Norra fabriken skyddades av en luftvärnsstation. Orderingången var dålig. Facket fick ta ställning till om man skulle arbeta deltid eller om halva arbetsstyrkan skulle avskedas eller om ena fabriken skulle stängas. Resultatet blev tredagarsvecka för alla.

Personal från tändsticksfabriken Sirius i Lidköping. Det är vinter och kallt.  Året är 1920.  Läget  är dystert man arbetar fortfarande tredagarsvecka på grund av den rådande konjunkturen. Minerna är allvarliga hos de 14 tändsticksarbetarna.

Mellanåren 1919-1938

Fortfarande trögt med orderingången och deltidsarbetet fortgick alltjämt. Fackföreningsmötena behandlade mest detaljfrågor som t.ex. vilka som skulle tjänstgöra i Folkets Park eller om timmerlossarna borde ha bättre betalt vid köld och snö. Svåra löneförhandlingar förekom 1926. Nu krävde man också 4½ dags arbetstid. Ett Folkets Hus hade börjat planeras. Semestertiden var nu en vecka. 1930-talet var krisartat. 1932 inskränktes arbetstiden till 3 dagar varannan vecka och timlönerna sänktes 10 %. 1932 tillverkades 40 000 kistor men bara 28 000 såldes. 1934 var ”Norra” i farosonen, några arbetare flyttades över till ”Södra” men 19 avskedades och 8 pensionerades. Dessa fick 100 kronor per arbetat år + tillägg för ålder. Jönköping klagade på att ”Södra” hade för låg produktion per arbetare.

Andra världskriget

1939 var det dags för ett nytt krig med nya bekymmer. Timlönen var nu 90 öre för män och 65 öre för kvinnor + 11 öre för dem som inte hade ackord. Arbetstiden var nu 48 tim/vecka.

Arbete för Norge avslogs. När nazisterna är borta kan de räkna med offervilliga tändsticksarbetare allt enligt protokollet från 1943.

Efterkrigstiden

Det tog tid att komma i normala gängor. Världen blev inte frisk på flera år.  Virket var av dålig kvalitet och under vissa år användes t o m björk vilket förorsakade klagomål hos arbetarna som inte kunde hålla ackorden uppe. Från 1947 och ända till 1951 var det gott om arbete och lönerna och arbetsvillkoren förbättrades. Företagsnämnder kom till 1948 men fick ingen viktigare uppgift. Fackets underhandlingskommitté hade alltjämt hand om löneförhandlingar och tvister. Bolaget tecknar några insatslägenheter i HSB. Semesterstipendier delas ut. Krav på femdagarsvecka från arbetarna. 14 personer skulle avskedas. Facket begärde att de tyska arbetarna skulle gå i första hand. Fripaket av tändstickor ville bolaget byta mot en mindre ersättning men facket ville behålla sin urgamla rätt till fripaket. Så blev det. 1963 års avtal gav en timlön på mellan 3.81 - 4.52 och arbetstiden 45 tim/vecka.

100- årsjubileum 1948 firades med stor pompa Jönköpings Tändsticksfabriks 100 -årsjubileum. Värd var STAB-koncernen i vilken också Tändsticksfabriken Sirius ingick. Det högtidliga firandet i Lidköping skedde den 13 september med medaljutdelning i kyrkan och fortsatte med middag på Stadshotellet.

Maskiner

De första askmaskinerna köptes från Arehns mekaniska verkstad. Askfyllningsmaskinerna av Lagermans konstruktion från Roller, Berlin samt asktorken från Siefert och Fornander. På 1930-talet skänkte direktör Westberg en begagnad satsmaskin som med lite justering uppsattes på gamla stadens torg som fontän.

Familjerna

Från 1850-talet fram till 1930 var bostäderna för tändsticksarbetarna ganska lika och inte bättre än statarnas. Arbetarnas bostäder var ofta belägna runt fabrikerna och fastigheterna inte särskilt välbyggda. Familjerna disponerade ofta bara ett rum och kök och en familj bestod oftast av 8-10 personer som skulle samsas i det minimala utrymmet. Det fanns inga bekvämligheter, dasset var beläget på gården och vedbod och visthusbod fanns bara i ett fåtal fall. Tvätt eller badrum hade ingen sett skymten av. Man tvättade sig i omgångar vid diskbänken.

1918 uppfördes en flerfamiljsbyggnad med 24 lägenheter. Alla med ett rum och kök, dass och soptunna. 12 av lägenheterna var förlagda åt norr och de familjerna som fick de lägenheterna såg inte solen på hela året. Man kan undra vem som projekterat denna byggnad. Huset döptes av folkhumorn till ”Sing-Sing”. Hyran var 25 kronor och utgjorde väl den enda trösten. Öster och väster om ”Sing-Sing” byggdes två bostadshus för verkmästare och liknande. Här var utrymme och kvalité helt annorlunda. ”Sing-Sing” invaderades senare av kackerlackor i sån omfattning som ej gick att hejda och grävskopan fick ingripa på 50-talet och utplåna minnet av arbetarbostäder i statarklass.

Ungarna fick tidigt lära sig att sysselsätta sig själva. Busstrecken var väl oskyldiga och närheten till skog och sjö underlättade lekar och upptäckter, men medförde också tvingande uppdrag som att plocka lingon och blåbär till familjens behov. Två år i småskola och fyra år i folkskola var den maximala skolgången. Att fortsätta studera var uteslutet även om terminsavgiften kunde nedbringas återstod problemet med böcker och snygga kläder och skor. Ändå lyckades ungarna väl i livet. Maten var knapp och enkel. Vattgröt till morgon och kväll. Ett ägg till söndagsfrukosten var lyx och fanns det sen en ostbit i huset fick man inte karva i den hur som helst. En liten skiva delades ut till var och en.

Tiden under första världskriget var en svår tid. Det fanns dagar då det inte fanns en brödsmula att ge till hungriga ungar. Gubbarna fick vakta kolonilanden ty andra hungriga stackare vittjade deras odling. Allt var på ransoneringskort men ingenting fanns att köpa. En kaninodling gav nära nog det enda i köttväg. Trots knapphet med pengar och trångboddhet och med många ungar var familjerna ordentliga och månade om ordning och renlighet. Ungkarlarna roade sig ljusa sommarkvällar med poker i någon skogsbacke. Någon gång hände det väl att någon familjeförsörjare lockades av spänningen och förhoppningen om lite extra pengar men som istället fick utstå gråt och utskällning från hustrun vars knappa hushållspengar blev ännu knappare.

Hustrun hade ingen lätt uppgift. Vart tredje år kom också i regel en ny familjemedlem och barnaskaran blev både 6 och 8. Att i ett rum och kök hålla ordning och rent omkring sig och att se till att ungarna inte var sämre klädda än andras, få dem i tid till skolan, städa, bädda och laga mat till alla. Det krävde förvisso sin kvinna. Om de sällan sågs i kyrkan eller bönehuset var inte att undra på. Någon enstaka gång gick de till staden för något nödvändigt inköp, men inte var det ofta för de ville inte visa sig med sina stora magar, och de tider figurerna var normala var inte långa. Nog var de beundransvärda dessa kvinnor. De ogifta kvinnorna utgjorde arbetskraft på tändsticksfabriken. Många började vid 13 års ålder och arbetade på Sirius kanske hela sitt liv. Kanske tyckte de inte alltid att det var solstickor de handskades med.

Yrkessjukdomar

Fabrikslokalerna var ofta i ganska dåligt skick ända in på 1950-talet. Det dröjde många år innan klädskåp och tvättmöjligheter installerades. Genom tändstickstillverkningens karaktär förekom ofta bränder med efterföljande brännskador. Åtskilliga är de som fick bestående men och vissa med dödlig utgång. En annan av denna industris svårbemästrade skador var hanteringen av fosfor som gav fosfornekros och yttrade sig så att tänderna lossnade och gommen blev anfrätt. I svårare fall lossade bitar av käkbenet, tänderna föll ut och hela underkäken kunde gå förlorad och vanställde den drabbade för hela livet. Kvinnorna vid askfyllningsmaskinerna utsattes för en annan ”tändstickssjuka” nämligen en slags ögonsjukdom. Den kunde vara irriterande men inte direkt farlig och förorsakades av någon partikel föranlett av sättet att fylla askarna med stickor.

En tidig kooperativ rörelse

Redan före första världskriget var man på tändsticksfabriken inne på tanken att köpa livsmedel i parti och själva distribuera till arbetskamraterna. Planerna blev verklighet efter kriget då man bildade en samköpsförening. Fabriksledningen upplät gratis en lokal. Genom att sedan köpa in hela säckar med mjöl, socker, kaffe och lådor med margarin och hela tunnor med sill med mera kunde man hålla priserna nere. Några gubbar åtogs sig att på kvällarna stå i ”boa”. Vad sen medlemmarna tog ut noterades i en kontobok som betalades vid avlöningstillfället. Genom försäljningssättet kunde medlemmarna lockas att köpa lite till och betalningssvårigheter kunde uppstod. Denna kooperativa idé var naturligtvis fördelaktig så länge man hade tillgång till nästan gratis arbetskraft. Affären höll på i fem år till 1925 då Lidköpings kooperativa öppnade affär på Skaragatan.

Två järnvägsvagnar med aspstockar står på spåret och vattenbesprutas för att behålla fukten. En man står övervakande och tittar på fotografen medan en annan skyndar över spåren som en skugga ovetande att fotografering pågår. Ett barn till vänster på fotot undrar väl vad som pågår.

Tändsticksstaden Lidköping

Nästan varje människa i staden hade förr någon anknytning till tändsticksfabrikerna kanske genom någon anställd och det var nog få Lidköpingsbor som behövde köpa tändstickor. Så med ens är allt borta och en lång epok har nått sitt slut. Kvar finns förstås fabriksfastigheten vid Kinnagatan samt de få föremål som finns på Vänermuseet. Där finns också den lokalhistoria av Johan Axen som jag i stort byggt min artikel på.

ÓThore Gustavsson, Åkersberga

Källor: Historik av en lokal forskare Johan Axen