Märket  Tre Stjärnor blev en klar succé för Jönköping Westra

Fabrikens främsta varumärke var den kända etiketten med tre stjärnor. I Jönköpingsfabrikernas kölvatten var det ganska lätt att starta en tändsticksfabrik som C F Wennberg gjorde 1881. Firma Jac Elliot & Co i Göteborg blev finansiär och fick ensamrätten till försäljningen. Huvudkontoret förlades till Göteborg. Fabriken växte snabbt. Personal lockades över från gamla Jönköpingsfabriken. Redan 1882 hade man över 200 anställda. Wennberg konstruerade själv maskiner som kunde byggas i egen verkstad med hjälp av verkmästaren Hallin. Goda kontakter med London och Fredrik Löwenadler gjorde att exporten dominerade helt. Westras huvudmärke Tre Stjärnor erövrade de flesta marknader på grund av dess kvalité. Trummer & Co. i London och Hamburg skötte hela exporten för JWT. Wennberg kunde då helt ägna sig åt driften av fabriken.  JWT ombildades 1889 till aktiebolag med Wennberg och Elliot som de största ägarna. Disponent blev Oscar Roempke med ingenjörerna J.O. Engström och Gustav Olsson. 1892 övertog Löwenadler aktiemajoriteten. Samma år köpte han Örebro tändsticksfabrik och lade ner den 1894 och flyttade då över maskinerna till Westra. Redan i början av 1890-talet hade fabriken ett ångkök, som försåg arbetarna med middag bestående av soppa med kött samt en halv kaka bröd för priset av 25 öre.

 

Fusionerna börjar

Westra gick upp Jönköping-Vulcan 1903. Fabriken följde med in i STAB 1917 och drevs fram till 1971. Fabriken var som störst under första världskriget med över 800 arbetare.

---

---

Calle Norén som arbetade på Westra på 1960-talet berättar om tillverkningen

Fanersvarvning

Aspstockar köptes från skogsägare i bygden, lades på en plan för vidare användning. Under sommartid vattenbegjöts stockarna med vatten. Efter detta kapades stockarna till lämplig längd för fanersvarvarna. (ca 1 m). Sedan barkades bitarna och staplades på vagnar för transport till basningen. Efter basningen svarvades stockarna. Det fanns 4-5 fanersvarvar med 1 person vid varje maskin. Stockarna centrerades och överflödigt material slängdes innan det blev hela längder av faner. Svarvstålet anpassades efter tjockleken på askfaneret alternativt splinten. Över svarvstålet fanns hållare för sticklarna som dels kapade faneret till lämplig bredd (4-5 askars bredd) och dels V-formade stål som skar ut anvisningar för att lättare vika ihop den. Vid splintsvarvningen användes bara sticklar som angav längden och skar rakt genom faneret så att splinten fick en måttsatt yta, den andra ytan kommer i nästa moment där faneren samlades på en bänk ca 5 m lång och till 4-5 dm höjd (kallades busar). Detta paket matades sedan genom en huggmaskin som matade fram busen för att splinten skulle få sina mått, och vid huggning till askämnen matades faneret fram med askens höjd. Splinten forslades sedan till impregnering för vidare befordran till kompletterna.

 

Impregneringsvätskan en bra sårläkare

Vätskan var en alldeles utmärkt sårläkare, bara att doppa den skadade delen, oftast skärsår det läkte snabbare än allt annat. Vilka kemikalier som fanns i lösningen är kanske bäst att inte veta.

 

Komplettmaskinerna

Bemanningen på komplettmaskinerna var en person på varje, det fanns 5 maskiner, 1 reparatör 1 satsmakare 1 transportör för stickornas transport i vagnar till fyllarmaskinerna. Fyllare var de maskiner som fyllde askarna, de kom från banor i taket och stickorna kom i vagnar med aluminiumbleck i storlek som en halv långpanna, stickorna förflyttades över till aluminiumbleck anpassat till fyllaren där stickorna fördes in i asken. Det fanns en tant som räknade antalet stickor i asken men efter en tid kände hon med handgreppet hur många stickor det var i asken. Vi var två reparatörer på denna avdelning som bestod av 18 maskiner. I slutet på 60-talet kopplades en fyllare direkt till komplettmaskinen. Den fyllaren ersatte tre maskiner av tidigare typ, det var en grannlaga uppgift att räkna ut hur stickorna skulle sättas i ramarna eftersom askarna fylldes vid tre tillfällen på två platser i maskinen.           

 

Bränder på fabriken

Vi hade en rejäl brasa i augusti 1964. Det brann i tre dagar men det var bara färdigvarulagret som förstördes. Anledningen var att en arbetare skulle forsla bort ett antal lådor med gamla kemikalier som var lagrade i ett skyddsrum, förmodligen gick en varm spik in i en låda med fosfor men det blev en gul låga liknande ett jättestort svetsaggregat som blåste 30 meter rakt ut genom dörren. Sedan var det de obligatoriska bränderna i  fyllarmaskinerna ibland med otäcka ärrbildningar efter brännskador. Vid ett tillfälle dagen före semestern hade en satsmakare börjat fira en dag för tidigt så det blev fel proportioner och fyra komplettmaskiner fulla med splint brann. Det blev ett grannlaga arbete som tog fem dagar att få bort splinten från hålen i mattan.

 

Askrevolutionen

När jag anställdes 1963 gjordes hela asken av träfaner, maskinerna roterade med 60 rpm, det var uppskattningsvis 75 damer som körde dessa maskiner. Efter en kort tid uppgraderades askmaskinerna till 120 rpm och botten i innerasken ersattes med papp. Senare utvecklades en inneraskmaskin som från en papprulle stansade ut ämnen som på ett roterande hjul (1 m i diam.) formades och limmades den presterades 1200 askar i minuten. I takt med rationaliseringen försvann personalen från asksalen. Senare kom också en maskin som formade förtryckta, formaterade och försedda med plån som bestod av punkter (90 % besparing av plånmaterialet) problemet vid denna process var att finna ett tillräckligt snabbt lim, passagen under tryckrullarna var en väldigt kort tid.

 

JSP,  tändsticksmaskin med sofistikerad teknik där askarna gifter sig

Inner och ytteraskar kom till maskinen i olika rör, och föll ner i separata fack forslades därefter i kanaler var för sig till JSP-n  som var försedd med två rader parallella metallband/kedjan med uttag för de olika askarna. Inneraskarna kändes av med mekaniska sensorer, om asken hamnat upp och ner fanns en kolv som gick in i uttaget drog ut asken ur kedjan och vände den med botten rätt placerad i förhållande till ytterasken. Men även ytterasken måste vara i rätt position för att innerasken kan föras in och kändes av genom sensorer. Felplacerade askar togs ut med kolvar och vändes rätt. De hopsatta askarna fördes via bandtransportörer i taket till "fyllare", där askarna fördes på banor där öppnades asken, och en portion stickor fördes in innerasken. Efter denna operation placerades askarna med smala sidan upp och plånmassan fördes på med skumgummirullar och sen vidare till paketering. Ett format byte i dessa maskiner tog 4-5 timmar i anspråk och nåde den som gjorde något fel.

 

Ångturbin

JWT hade även en ångturbinsdriven elektrisk generator som var reservkraft till lasarettet utöver att alstra elektricitet till fabriken.

 

Fanérfabrik

För att uppehålla sysselsättningen inköptes 1944 Handelsfirman Fanérbolaget och en fanérfabrik inrättades på Westras industriområde som tillverkade köksinteriörer av exotiska träslag.

 

Forskning och utveckling

Industrilaboratoriet var beläget på Myntgatan mitt emot JWT. Dit skickades förpackningar från alla fabriker, även från utlandet för kvalitetskontroll. Man sysslade också med produktutveckling där bland annat utveckling av papplådan och pappasken. STAB hade även odlingar för råmaterial norr om Huskvarna man odlade poppel och några andra okända träslag men tydligen var asp det bästa materialet. Laboratoriet lades ner 1969.

 

 

---

Bostäder, löner, fria tändstickspaket och chefer

Företaget ägde ett antal hyresfastigheter i staden av olika standard, det fanns för alla personalkategorier som önskade bostad. Själv bodde jag mittemot Westra på Myntgatan 21. Min lön efter två års yrkesskola var 3.80 kr och efter 7 år blev man fullbetald som yrkesarbetare den lönen var något över 7 kr och en lunchkupong kostade 2.80 kr. Jag började efter yrkesskolan på underhållsverkstaden. Vid varje lönetillfälle (månadslön med förskott) utdelades två dussinpaket tändstickor. Disponent vid den tiden var Nils Fredholm och driftingenjör var Oskar Dauvoust. Det fanns också en sjuk- och begravningskassa som var obligatorisk, avgiften var kanske ett par kronor i månaden.

Calle Norén, Nässjö

Arbetarbostäderna på Torp

Jönköping Westra tändsticksfabrik lät år 1900 uppföra två större arbetarbostäder Torp I och II. Dessa låg på Myntgatan i omedelbar anslutning till fabriken. De båda husen var helt lika och hade tillsammans 56 lägenheter på ett rum och kök. Varje lägenhet hade separat ingång och i källaren fanns matkällare, vedbodar, tvättstuga, stryk och mangelrum. Det var eftersökt att få hyra en bostad där, och Torp får räknas till de bättre bostadsområden för Jönköpings arbetare.

Anm. Calle Norén bodde en tid med en kompis i ett järnspisrum i Torp I som bestod av 1 rum med järnspis + ett kallrum. Den enda faciliteten var kallt rinnande vatten, TC fanns på gården. Hyran var 1963 13.50/mån.

 

 

 

Hur bodde då disponenten

Disponent Wennberg  bodde själv på "Villa Torp" väster om Bäckalyckevägen, med utsikt över fabriken.

 

 

Festen på Torp

I augusti 1893 lät Wennberg och hans hustru bjuda in samliga anställda på tändsticksfabriken  med anledning av deras silverbröllop. Det blev en fest som det talades länge om i Jönköping.

 

 

 

 

 

---

 

 

 

---

 

Etiketter och ask

 

                            

 

---

 

Källor: Bengt Sandberg, text och foton

             Calle Norén, egen berättelse

             Artikel i Gudmundsgillets årsbok 1975

             Lantmäteriavdelningen

             Den svenska tändsticks industrins historia

             De tände en eld Loewe-Jansson-Rosell

             Tändsticksindstrien, C F Lundström

 

© Thore Gustavsson, Åkersberga