Fria stickor  (Novell)

Fast han var klädd i nattskjorta såg man att han var en reslig man med hög panna

och kraftfull mustasch som markerade det något bleka ansiktet. Det sista

han gjorde innan han lade sig i utdragssoffan var att schasa bort några

kackerlackor som alltid fanns borta vid spisen i köket. Sen låg han där stilla och

tänkte att jag, en snart fyrtioårig tändsticksarbetare anställd vid stadens största

tändsticksfabrik   behöver vara frisk för att klara det här livet och det tyckte

han att han var. Nu dröjde det inte länge förrän han sov tryggt bakom hustrun.

Men innan han riktigt somnade anade han hennes konturer. Tidigt uppe

nästa morgon klär han sig snabbt för att klara morgonkylan och sätter på en brasa

i kaminen. Han behöver inte hämta ved i vedboden för han har tagit för

vana att hämta in ved redan kvällen före, en rutin som han är nöjd med. Hustrun

har redan tänt i spisen och han hör hur hon mal kaffe. Klädd i en urblekt

städrock med håret uppsatt i nacken står hon vid spisen med kaffekvarnen stödd

mot magen som bullar ut. Kaffet skall vara nymalet tycker hustrun. När

det är så dyrt måste man få ut det bästa ur bönorna. De tre små barnen sover

fortfarande.  14-åringen som skall med till fabriken han har nu börjat röra på

sig där han ligger i dragspelssängen. Nu sprider sig värmen i rum och kök och

kaffedoften retar näsborrarna och kallar till kaffe. Man säger inte så mycket

vid matbordet. De äter sina smörgåsar och njuter av det kokheta kaffet. Pojken

har nu också kommit upp och han har sin egen mat ritual. Kaffe dricker han

men han lägger ner en stor vetebulle i koppen så att kaffet sugs upp av bullen, sen

äter han med sked. Hustrun ger mannen dagens matsäck och de ser på

varandra ett kort ömt ögonblick innan han och pojken försvinner ut genom dörren.

Nu är de på väg till fabriken. Det finns bara en cykel i familjen och

pojken får åka på stången. Det är inte långt till arbetet men tillräckligt för att

tankarna skall fara iväg. Han tänker när pojken föddes, för då bodde de på

landet och han arbetade som lantarbetare. Det var svåra tider, men de hade alla

 fall framtidstro att det skulle bli bättre. Fabriken där det tillverkades

tändstickor behövde folk och där kunde man kanske få en bättre bostad. Allt det

där hade nu gått i uppfyllelse. Fast bostaden är inte mycket att skryta

med. Tillkommet i all hast och inte särkilt välbyggt. Vad som avhandlas i ena

lägenheten kunde övriga boende ta del av. Dass och soptunna på gården och

man får tvätta sig i omgångar vid diskbänken. Hyran som var på 25 kronor i

månaden utgör enda trösten. Tänk att staden hade fördubblat sin befolkning på

bara tio år och att det nu fanns tre tändsticksfabriker här. Han kände ett behov att

 närma sig pojken mera, att prata med honom på tu man hand. Hemma

gick det inte och på den korta väg de hade till jobbet gavs inget tillfälle heller. Nu

var de framme vid fabriksgrinden och han hejar åt portvakten som han

känner lite grand och pojken försvinner snabbt till sin avdelning. Pojken, som brås

på fadern, har kraftiga armar och är uthållig. Det var en förutsättning för

att få jobbet på svarvaravdelningen där de tunga asp kubbarna svarvas till faner

som sedan skall hackas till splint. Fadern vandrar vidare genom

fabrikslokalerna förbi alla produktionsmaskinerna och där han går noterar han att

det som vanligt ligger tändstickor på golvet lite här och var. Snart är han

framme vid sina askfyllningsmaskiner där han är maskinställare och allt i allo.

Maskinerna sköts av medelålders kvinnor och flickor som är ruskigt

underbetalda. I egenskap av ordförande i Grov och Fabriks avdelning är han idag

kallad till disponenten  på förhandling. Det gäller den urgamla rätten att

alla anställda erhåller gratis tändstickor varje vecka. Företaget måste spara på alla

håll och kanter och nu vill företaget också dra in tändstickorna. Det retar

de anställda, även om de inte själva gör av med en kardus i veckan är det bra att

lägga på lager och dela ut till släktingar. Att själva behöva köpa

tändstickor till hushållet när de arbetar på en tändsticksfabrik anser de befängt.

 Han gillar sitt uppdrag som förhandlare för det ger honom precis den

självkänsla och status han behöver för att orka med arbetet.

Fackföreningen har få medlemmar och det ligger honom i fatet när han skall

förhandla med disponenten, men styrelsen har gett honom mandat att inte ge

efter rätten till fripaket. Bolaget har under flera år haft det trögt med orderingången

och fackföreningen hade måst gå med på tredagarsvecka och 10%

sänkt timlön för att inte halva arbetsstyrkan skulle permitteras. Det hade varit långa

och besvärliga förhandlingar för styrelsen och nu vill man inte göra fler

eftergifter. Vi behöver en seger nu, även om det inte betyder så mycket

ekonomiskt så har det ett annat värde.

© Thore Gustavsson, Åkersberga