ANNEBERGS TÄNDSTICKSFABRIK

Jag tycker industriminnen är viktiga att bevara (och att samla på) Bevarande av arbetsmiljöer skildrar gångna tiders arbetsförhållanden. Dessutom vill vi veta hur man bodde och hur samhället såg ut och förstå den tidens människor.  Det ger oss perspektiv på det som hänt och händer idag. Det är som en resa i tiden och genom att känna till det som varit har vi lättare att ta oss fram idag. Att bevara industrimiljöer intakt går ju inte så därför måste man komplettera med skildringar i ord och bild.

Den här gången skall jag berätta lite om Annebergs tändsticksfabrik. Jag kommer inte att beskriva så mycket om ägarförhållanden och produktionsresultaten utan koncentrera mig mer på arbetet och samhället. Industrisamhället Anneberg som fram till våren 1979 hetat Smålands Anneberg är beläget i Svartåns dalgång på sydsvenska höglandets nordsluttning. Härifrån har man 13-14 km till både Nässjö och Eksjö.

Tändsticksfabriken där tog sin början 1866 då en fanjunkare Kullberg började tillverka tändstickor. Tidigare hade han försökt sig på att tillverka stärkelse, ättika och konstgjorda kaffebönor med mindre framgång. Bättre lycka hade han med tändstickstillverkningen. För att komma igång bra värvades vana personer från Jönköping. De maskiner som användes var en svarv för att svarva faner av aspkubbar och en hackelsemaskin för att tillverka stickorna. Maskinerna drevs av vattenkraft, men vid torrsomrar då vattnet sinade måste man använda oxvandring med en smålandsoxe som gick runt, runt. När sen fabriken fick en ångmaskin och oxen skulle återgå till plöjningen var det omöjligt att plöja några raka fåror. Oxen fick slaktas och köttet såldes till Annebergsborna.

Tillverkningen i början ett rent hantverk

Stickorna tillverkades i början helt hantverksmässigt. Stickorna buntades och doppades i smält svavel och sist topparna i en beredd fosforsats som utgjorde själva tänddelen. Till de flesta av dessa arbeten användes kvinnor och barn. Barnen var mellan 5-7 år. Tillverkning av kapslar att förpacka stickorna i tillverkades i hemmen och betalades med 10 öre för 1000 st. Stickorna skulle sedan inpackas i kapslar och det fordrade stor fingerfärdighet för att arbetet skulle flyta på. Betalningen där var 20 – 25 öre per tusen.

Den tidens pojkstreck

I början av fabrikens tillvaro uppbrändes avfall av fosforstickorna i en särskild ugn. Det var väldiga brasor som varje kväll antändes, och flammorna lyste vida omkring. När bönderna kom till fabriken med aspstockar brukade de samla ihop kasserade stickor i påsar och lasta på sina åkdon. Då hände det ibland, att klåfingriga pojkar sparkade till stickpåsen, så att det slog eld. När då bonden vände sig om på skjutsen stod eld och rök i högan sky. Så lättantända var tändstickorna då.

Arbetsmiljön mycket dålig

I den gamla fosforlokalen var ventilationen mycket dålig. Golvet bestod av tegel som kalkades varje vecka för att det skulle var friskt i lokalen. Flera gånger om dagen sprutade man över arbetarna med terpentin. Detta hjälpte inte mycket mot de farliga fosforångorna som ständigt låg som en dimma i lokalen. Fick någon hål i en tand var det fara för fosfornekros som frätte sönder käkbenet och läkaren kunde bara hugga bort stycken av käkbenet utan att arbetaren bedövades. Det fanns naturligtvis inga möjligheter att tvätta sig i fabriken och första tiden fanns inga överdragskläder. När sådana anskaffades var de av mindre praktisk beskaffenhet. De var gjorda av mollskinn och var så styva att arbetarna hade svårt att arbeta i dem.

Askar börjar användas

1870-1871 uppfördes ett riktigt fabrikshus i två våningar varav den undre våningen användes för stickornas framställning och den övre för själva tändstickstillverkningen. Nu började man också använda askar för inpackning av tändstickor. Denna tillverkning blev nu en omfattande hemindustri under lång tid. Man hämtade spånpapper och etiketter samt klister vid fabriken och sedan avlämnades de färdiga askarna och betalades med cirka 50 – 60 öre per tusen. Det var genom denna trafik ett rörligt liv på vägarna med hästskjutsar, kärror och kälkar. Det vittnar följande annons om i lokaltidningen

Bostäder

Bostadsförhållandena var dåliga, men i slutet av 1870 talet uppfördes de första arbetarbostäderna. Men det var ändå otillräckligt med bostäder. Det var endast några få familjer som bebodde rum och kök. Många familjer hade bara ett rum som då kunde rymma 8 – 10 personer som fick laga sin mat i kakelugnen. Ändå hade några familjer redan vid den tiden byggt sina egna hem. Först i början av 1890-talet uppfördes de stora arbetarkasernerna och utrymmet blev något bättre. Straxt därefter tog egnahemsbyggandet fart sedan det blev möjligt att få statslån.

Annebergsdialekten

För att kunna göra sig hörd bland slamrande maskiner på tändsticksfabriken krävdes att orden uttalades tydligt och ej för fort. Fabriken hade en stor kvinnlig arbetskraft och särkilt bland dem utvecklades den speciella Annebergsdialekten. Vad som kännetecknar Annebergsdialekten är brett a-ljud, skorrande r samt tendens till släpighet. Några exempel är korv (ka:rv), mjölk (mja:lk), smörgås (sma:rgos), fönster (fa:nster), uppe (a:ppe). 

Vad gjorde en bågklappare?

Många arbetare med specialkunskaper kom från andra tändsticksorter såsom Jönköping, Tidaholm, Mariannelund och Växjö. Arbetsuppgifterna var många och vad en askfyllerska eller svarvare gjorde är kanske lätt att förstå. Men vad gjorde en redare, urtagare, travplockare, splinttorkare, pappershuggare, bågklappare, hissare eller zinklödare?

Arbetet styrdes av signaler

Så här kunde en dag i Anneberg se ut på 1920-talet. Klockan halv sju varje dag utom söndag väcktes samhället av en långdragen signal från fabrikens ångvissla och det blev liv i de små stugorna och kasernerna. Fem minuter i sju ljöd signalen igen nu kortare och de som ännu inte givit sig av till jobbet fick bråttom. Klockan sju var det dags för en ny signal (en lång och en kort) och arbetet började. Klockan nio ljöd signalen igen och det var frukostrast. Fem i halv tio och halvtio ljöd pipan igen och arbetet återupptogs för att klockan ett upphöra för en timmes middagsrast. Fem minuter före två  och klockan två kallade ångvisslan till ny kamp för brödet och slutligen klockan fem kom den befriande signalen att dagens knog var slut. Annebergarens dag var inrutad i signaler och tillsammans med det monotona mullrandet från fabriken samt visslandet och dunkandet från den smalspåriga järnvägen.  Detta var Annebergarens musik alla dagar utom söndag.

Ungdomarna börjar få framtidstro

Vad gjorde då ungdomarna i Anneberg. Det var gott om ungdom och de samlades till promenader på kvällarna eller samlades i gathörn för att diskutera dagens händelser. Flertalet var aktiva på något sätt. Att utöva något instrument, gå på studiecirklar eller föreningsmöten samt fotboll och på vintern bandy. Sen gick ju mycket tid till att skrapa bandyplan och underhålla idrottsplatsen. Ett vet jag, de hade roligt och de hade framtidstro.

Kreugerkraschen

Så kom det ödesdigra året 1932. Ivar Kreuger hade samlat nästan alla landets tändsticksfabriker under en hatt. Det gick strålande i flera år, men sen det blev ekonomiska problem och Kreuger tog sitt liv i Paris och allt föll som ett korthus. Om stämningen i samhället vid dödsbudet, som kom på radio mitt i natten, vittnar följande rader som skrevs 1934:

Tändsticksfabriken i Anneberg lades ner 1934.

Nästa industriperiod i Anneberg blev tillverkningen av vaxdukar. Ur denna industri utvecklades även andra produkter som dekorationsfolie, hyllpapper och så småningom också tapeter och är idag en av Skandinaviens största tapettillverkare. Ännu idag finns en del av lokalerna kvar som påminner om tändsticksepoken.

©Thore Gustavsson, Åkersberga