Ångkraft

”Stickan” som tändsticksfabriken kallades i dagligt tal hade en egen kraftcentral med två vedeldade ångpannor. Här eldade man spill från tändstickstillverkningen kompletterad med långved.

-Eldarna matade ner bränslet i två hål i golvet. Tittade man ner såg man lågorna brinna horisontellt genom det goda draget från den drygt 40 meter höga skorstenen. Mycket farlig arbetsplats. Ryktet gick att någon, för länge sedan, skulle ramlat ner och brunnit upp.- Men jag tror det var en skröna. Ångan drev en ångmaskin som utvecklade 450 hästkrafter och drev en elektrisk generator för fabrikens elbehov. Vid överskott kunde stadens elnät kopplas in och man sålde elström.

Tändsticksfabriken hade allt  Fabriken fungerade som ett miniatyrsamhälle. Här fanns förutom elektriker, murare med hantlangare, snickare med egen verkstad, målare och reparatörer. En tid fanns till och med ett tvätteri som tvättade arbetarnas kläder, och en personalmatsal. Det fanns till och med en isdös med sötvattenis till punschen.

Västerviks tändsticksfabrik (Historik)

Västerviks tändsticksfabrik anlades 1858 strax utanför staden på torpet Ladugården av sjökaptenen C G Landström. Här sysselsattes i början 80 personer med tillverkning av fosfortändstickor för hand. Redan 1862 sade man sig tillverka tändstickor utan fosfor, men det är osäkert om det verkligen rörde sig om säkerhetständstickor. Sådana tillverkades i vart fall senast 1874. Antalet arbetare uppgick då till omkring 100 och man bedrev en omfattande export till Europa och Asien från egen kaj och utlastningsmagasin. 1893 brann hela fabriken ner, två flickor omkom och flera skadades men återuppbyggdes under medverkan av staden. Sedan fabriken 1903 blivit en del av Jönköping-Vulcan med huvudkontor i Jönköping utvidgades verksamheten betydligt och 1907 var antalet arbetare uppe i 347. Under de följande åren installerades fler och bättre maskiner och 1920 kom de första komplettmaskinerna. Fabriken var som störst under 1920-talet, då arbetsstyrkan uppgick till mellan 700 och 800 personer. Därefter minskade antalet till cirka 400 år 1930. Under andra världskriget var driften bara delvis igång på grund av begränsade exportmöjligheter. År 1956 hade antalet arbetare sjunkit till 200 och nedläggningsåret 1968 fanns endast 100 kvar.

Chefer som verkat på tändsticksfabriken

Carl Gustaf Landström

Gustaf Maechel och Albert Tenger

Nils Danielsson

W Holmström

Emil Rahmberg

Harald Holmberg

Eskil Ågren

Göte Lundström

Siste chefen var Olof Gånge

Människorna

De flesta som jobbade på Stickan hade unikabox innehållande den för dagen erforderliga matsäcken. Nästan alla gick till fots och ännu fram på 20-talet var det ett fåtal som ägde en cykel. Går vi tillbaka till sekelskiftet var det gubbar som hade en mil till fabriken och fick stiga upp mitt i natten för att hinna fram till klockan sex då jobbet började. Ofta hade man också med en säck på ryggen innehållande föregående kvällars och nätters hemarbete där familjen deltagit i tillverkningen av askar och fodral.

Arbetsförtjänsten var väl med våra dagars mått ganska knapp och i stora familjer räckte den väl bara att hålla den värsta nöden borta. Maskorna i det sociala skyddsnätet var stora och människorna var tvungna att rätta munnen efter matsäcken. Visst fanns det nöd och bekymmer med att få pengarna att räcka och nog hände det ibland att hustrur väntade vid Stora Porten på avlöningsdagarna för att så snart som möjligt inhandla det nödvändigaste eller åtminstone betala så mycket hos ”handlarn”  att gick för sig att börja ”kritsa” på nytt.

Jobben var både hälsovådliga och brandfarliga och mången ung flicka fick sitt ansikte brännmärkt för livet när det ”flåsade” som mindre bränder kallades. Kemikalierna som ingick i plån och tändsatser var säkert mycket giftiga och omtanke om de anställdas hälsa och välbefinnande var väl på den tiden ingen större angelägenhet. Det var naturligt och vanligt att den ena generationen efter den andra ställde hälsa och krafter till Tändsticksbolagets förfogande. Det hörde till att pojkarna började jobba på Stickan direkt efter folkskolan. Skolväskan byttes illa kvickt mot unikaboxen som blev en allt för tidig biljett till vuxenvärlden.

I vikarna runt fabriken fanns det timmer som lossades från skutorna Eol och Ideal som gick i skytteltrafik så länge det var öppet vatten. Någon gång kom det flottar med jättestockar från Ryssland. Regelbundet varje vecka kom det ”bananbåtar” och även andra ångbåtar som lastade tändstickor vid fabrikens egen brygga.

Några arbetsplatser på fabriken

Lådvinden.

En arbetsplats kallades lådvinden eller som alla sa ”lådvinn”. Den var belägen i den långa huvudbyggnaden mot hamnfjärden. Där tillverkades innerlådor, askar, omslag, fodral och där fanns maskiner som passade ihop tomma askar och fodral samt klistrade på etiketter. Innerlådsmaskinerna var placerade i en enda lång rad längs fönstren mot hamnfjärden. Men det var nog inte så ofta som någon hade tid att beundra utsikten, för här gällde det att först och främst se till att maskinen blev mättad på klister, papper bottnar och fanerremsor till askarnas sidor. På ”lådvinn” var det mest kvinnor anställda, unga flickor och medelålders kvinnor alla ensamstående med försörjningsplikt. När någon gifte sig slutade de enligt den tidens sed och blev hemmafruar.

Packsalen

Packsalen var sista anhalten på tändstickorna. En förädlingsprocess var slutförd den som började med aspstockar, lite kemikalier, papper och klister, resten var mest arbetsmöda och kunnande. I packsalen paketerades tändsticksaskarna i paket och större buntar alla försedda med färggranna etiketter efter köparens önskemål.

Det mesta av produkterna exporterades över haven och för att utestänga fukt placerades tändstickorna i hermetiskt täta igenlödda zinklådor. Zinklådorna packades i stora ”kistor” av spåntade och hyvlade bräder och på kistorna målades adresserna med hjälp av schabloner. De färdiga kistorna lastades på trallor som kördes ner till magasinet vid lastbryggan där fartyg med destinationer runt hela världen lastade.

Stora dasset

Nämnas bör också det stora grönmålade torrdasset, det innehöll mellan 40 och 50 enskilda små bås med snedställda ribbor i dörren för ventilation och skydd mot insyn. Det saknades toalettpapper utan det fick var och en lösa efter bästa förmåga. Miljövänligt men primitivt och ingen möjlighet att tvätta händerna. Men onekligen en social funktion då man fick tillfälle  att prata med varandra.

Fria stickor

För att minska det illegala utflödet av tändstickor delades det varje avlöningsdag ut ett visst antal paket till varje familjeförsörjare genom portvakten. Det uppstod ingen tändsticksbrist i stan utan alla tog ut sin ranson och det blev en sport att lura till sig några extra tändstickspaket. 

Nedläggningen

När tändsticksfabriken 1968 lades ner hade man en 111-årig tändsticksepok bakom sig. Sen fick byggnaderna stå och förfalla under många år medan diskussionerna pågick om det var möjligt att bevara fabriken på något sätt. Inget beslut kom och när jag besökte fabriksområdet sommaren  år 2000 skulle fabriken och skorstenen rivas. Inför den nya exploateringen skulle enligt kommunen de små portbyggnaderna, kontorsvillan samt eventuellt smedjan sparas.                     

©Thore Gustavsson